Nu får du ge dig Sandra!
Blev massa skrik och gråt här igår vilket resulterade i att jag åt igen, woho säger Sandra, Dö säger Ana.
Jag åt det jag ville och tröck undan ångesten.
Men nu sitter han här på min axel igen och hånar mig.
Säger att idag blir det ingen mat för dig för du är för fet, och att nu har du ju gått upp två kilo.
Men jag hällde i mig en Actimel innan ÄS ens fick en chans!
HAHA! Okej det kanske inte var mycket, kanske inte tillräckligt som frukost men det är en början!
Det är iaf någonting, och det är bättre än ingenting,
Och ikväll blir det kanske bara en varmakoppen, men det är fortfarande någonting, och så ska det fortsätta!
Jag ska bli frisk nu!
Pappa sade en jävla bra grej igår som fick mig att tänka efter ordentligt
Såhär sade han:
- Vill du gå ner mer så att det blir svårare och jobbigare psykiskt när du ska gå upp sen? För nångång måste du ju bli frisk och du säger att du får sån ångest att gå upp i vikt, då är det väll bättre att gå upp nu när du "bara" har ett par kilo att gå upp än om du skulle gå ner några kilo till och sen måste gå upp...
Och fan det fick mig att tänka efter ordentligt, och det är ju så, går jag ner ett par kilo till blir jag tvångsbehandlad och tvingad att gå upp i vikt, vad är det då att kämpa för nu för att gå ner i vikt?
När jag kan välja att vända nu och gå upp nu så att jag slipper komma ner och behöva dedär ND istället för att kunna bo hemma och äta mat själv av egen vilja?
Nu ska jag bli frisk så är det!
Jag ska äta varje dag! även om det bara blir en Actimel!
Det spelar ingen roll vad jag äter, eller om jag är hungrig eler mätt! jag ska inte äta för att jag är hungrig eller för att det är dax att äta.
Jag tänker bara äta för att visa ÄS att det är jag som bestämmer nu! att det är på mina villkor!
Och jag ska skratta när det står "you've gained" på Wii fit,
Jag kommer gråta också såklart men jag ska klara dethär!
Frågade mamma också vad som var "minsta acceptabla" vikt som hon tyckte, hon vill att jag ska väga minst 55, men kunde nöja sig med 52 som MINST!
Min behandlare vill 53 som MINST!
Pappa säger över 50 iaf.
Jag säger, aah nu blev det en kamp i huvet igen mellan mig och ÄS, jag tänkte skriva 48, men den skrek åt mig
ÄRDUDUMIHELAHUVETELLER?!!! 45 som allra max! Inte ett kilo mer okej?!!!
Men den friska Sandra i mig säger såhär: du kan inte vara frisk och må bra vid 45 kilo, inte vid 48 heller du måste upp över 50 även om det låter mycket.
50 är inte mycket, 55 är inte mycket, 60 är inte mycket....
45 är mycket, 45 vägde jag i Söndags morse, idag väger jag säkerligen 47.
Men imorgon när jag väger mig ska jag vara glad när jag kommer därifrån, jag ska vara glad över min viktuppgång.
Jag ska bli frisk nu.
Vad är det egentligen att sträva efter? Är det så jävla viktigt att vara smal så att man skiter i att leva och vara glad?
Är jag hellre död och smal än glad och normalviktig?
NEJ!
NU JÄVLAR!
NU SLÄNGER JAG ANA I PAPPERSKORGEN!
fan vad du är duktig!
Duktig<3
haha alltså DRIVER DU MED MIG!? vet du hur GLAD jag blir av att läsa dethär inlägget? jag sitter fan och bölar. jag hoppas verkligen att du känner såhär varje dag framöver och att du går tillbaka och läser det här varje gång det blir kämpigt. FINA UNDERBARA DU! det här klarar vi! och jag säger vi för du har en väldig massa folk bakom dig som stöttar dig i dethär. du KOMMER klara det. åh. jag sitter och ler, jag blir så himla glad för din skull för du förtjänar verkligen att må bra. <3
och sv:
jag vet att det verkar som mycket när du bara äter en dag i veckan, men det är verkligen inte det. jag har vänner som äter sådär varje dag och de går inte upp ett endaste kg. det är verkligen inte mycket. och sprid ut det på hela veckan sen, då är det ingenting!
ja det hade varit så himla mycket lättare om man slapp dendär skitvätskan :/ men det tar ett tag för kroppen att sluta hålla på sådär och samla på sig/förlora vätska. det tar ett tag innan den hittar balansen och det är ju för att man har misshandlat den så otroligt mycket att den inte vet vad den ska göra av allt.
det är bra att vara rädd, men du ska vara räddare för vad som kommer hända om du INTE börjar äta. för det är värre. jag lovar dig, att äta är en BRA sak och därför är du så himla bra! och det kommer vara kämpigt och du kommer ha svackor, men glöm aldrig varför du gör det och att du faktiskt är duktig som redan försöker!
min helg var lite uppochner, jag har lite svårt för att äta normalt så det blir antingen allt eller inget men jag försöker ändå och vet att det finns bra och dåliga dagar så i stort var det en bra helg :)
miljoner kramar, tveka aldrig på att höra av dig en av de dagarna det blir kämpigt eller om du bara vill berätta att det går asbra! :D hehe. <3
Precis så här ska du tänka, tänka det om och om igen tills du klarar det. Det får ta tid, det måste ta tid för att det ska hålla permanent senare. Ät, ät så fort du kan innan ångesten är för stor. Ät när du inte ätit på för lång tid. Under 50 är inte hälsosamt. Om man inte är 1.50 i och för sig, men det är du ju inte. Skit i ÄS, du är smal utan att väga 45, vid 50 ser du också för smal ut. 52-53 är då det börjar bli hälsosamt. Men du klarar det, det vet jag. kramar
Det är olika vilken vikt man mår bra av, som det är nu kanske du inte kan avgöra själv, men låt ingen "tvinga" dig att gå upp till en vikt du inte känner dig bekväm med. Som jag känner mig nu skulle jag helst vilja stanna på 43 kilo max men jag vet att jag när jag har en "friskperiod" mår bäst runt 47 kilo. Mamma och ätstörningsenheten säger minst 55 men det är fullkomligt omöjligt för mig att ens gå upp till en sån vikt oavsett hur mycket jag äter. Jag skulle få ätstörningar åt andra hållet istället (ångest över att jag aldrig äter mycket nog etc om det nu är möjligt).
FAN VAD DU ÄR BRA SANDRA!!!
ÅH vad du är duktig och stark!!!
ååh va bra jag håller tummarna åt dig med då :p!
Assa normalvikt är ju typ ett normalt bmi...eller typ så länge kroppen funkar osm den ska ?
Grejen är ju att sen när du börjat äta så kommer dina hjärnceller ju börja fungera och då kommer du inse liksom att du måste gå upp...men tänk också att skillanden mellan normalvikten de snackar om 53 -> 57 inte syns så himla mkt på kroppen, iaf av egna erfarenehter. =)
Första gången ja gick upp i vikt gick ja upp till 60, sen så gick jag ner allt igen sedan så gick jag upp till 65 (67 är d högsta jag någonsin vägt) sedan så gick jag ner till 47 och sen gick jag upp och ner mellan 47-55 under en tid, sen nu som senast när jag vägde 47 (efter sommaren) gick jag som mest upp till 65 och nu väger jag 60 så aa.
Men om jag hade "lydit" hahah låter töntigt men om jag liksom hade följt ett ordentligt matschema och gått klart på behandlingen osv så hade jag väl antagligen stannat runt 57-58 då d ändå är typ normalt bmi för mig tror jag (är 173) så aa.
Just nu känner jag verkligen att jag inte orkar strula med maten så jag hetsar sjukt mkt efter jag fastat... suger men jag natar d är också för att jag kan tänka normalt om du fattar va jag menar ?
=)! Hoppas du mår bra
Fy fan v aduktig du är! Försök tänka såhär hela tiden ... =)!
Och d är ju verkligen sant att ju mer du går ner desto svårare blir d psykiskt!
Skiiiiit dukstig hahah herregud!
Många kramar va fan