Det vet jag inte.
Jag ljuger helatiden för dom jag älskar
För mig själv
Jag säger att jag försöker och försöker.
Men gör jag det?
Är det verkligen så jävla svårt att stoppa något i munnen?
Jag tycker det är jävligt svårt.
Speciellt ensam, är jag ensam känner jag mig som ett fetto när jag äter.
Är jag med kompisar känner jag mig äcklig när jag äter.
Är jag med mamma och pappa, då går det, om dom säger helatiden att jag behöver dendär chokladen och dendär såsen.
Jag kan alltså inte äta för att jag vill det, jag äter för att jag måste och för att jag borde.
Men fick jag välja själv, då äter jag inte.
Som nu när jag är ensam, jag slänger maten jag skulle ha ätit, så att dom inte märker att all mat finns kvar när dom kommer.
Det är inte roligt att slänga mat när man är redan fattig som student, men jag är sjuk vad ska jag göra?
Fan jag ber varje dag att jag ska vakna och bara på rutin gå och leta rätt på något att stoppa i mig.
Inte att behöva ha ett schema "att dethär ska du äta! såhär många kalorier och när!"
Kul att kunna ta hand om sig själv lixom...

Nu vet jag att många av er tänker att jag vill ju inte vara sjuk och men att jag ändå vill gå ner, jag vill slippa alla spöken i huvet och jag vill ner jaa, men det är en del av sjukdomen, att vilja bli frisk men inte gå upp i vikt, men jag tror faktiskt inte att allt kommer bli frid och fröjd och att jag kommer må bra av att gå upp ett par kilo.
Så jag vågar inte försöka.
Jag är feg.

Men jag hatar anorexia, jag hyllar inte denna cp sjukdom!
Den håller på att sluka mig helt nu, snart är även godisslndagarna borta.
Jag börjar bli riktigt rädd nu.

Nu ska jag ut och promenera, fast att hela kroppen värker som fan, får inte gå så mycket egentligen, men det dämpar ångesten lite och så slipper jag vara inne och få ångestattacker, får "strosa" 20 minuter om dagen.
Men går ca. 1/2 mil till skolan varje dag, så det blir lite mer...

Hoppas ni mår bra iaf.
Puss.