Var ska man börja?
Nu tänkte jag försöka berätta lite mer ingående om när jag blev sjuk och så, kan vara kul att veta, eller kanske inte kul men jag har inte berättat så noga om hur och när jag blev sjuk så nu kommer det!
Jag har inte varit sjuk så himla länge, inte länge alls tror jag faktiskt.
Det hela började som för många andra med en bantning som gick liite över styr kan man säga.
Jag skulle vara tärna på min kompis bröllop, den 1a Augusti 2009, och de va väll när jag fick testa brudtärneklänningen första gången som jag tänkte: men åh jag är ju en riktig knubbis :S, innan hade jag väll inte tänkt så mycket på vikten, mer att jag kanske var något kilo överviktig och jag hade väll testat olika bantningsmetoder och så innan, men varje gång jag gått ner lite, gick jag upp lite mer.
Minns en metod, jag drack bara vatten blandat med cayenne och sirap i en vecka, gick ner rätt mycket men gick upp lite till:P
Men så iaf kom brölloppet och jag kände mig fet och ful, och då bestämde jag! Nää nu ska jag gå ner ett par kilo.
Så jag tog min sista kladdkakebit(en stor bit) med grädde på bröllopet den 1a Augusti.
Sen den 3e Augusti började jag och mamma på "juicedieten" mamma hade skaffat en bok där denna diet stod i, man skulle dricka bara grönsaksjuicer och fruktjuicer, man skulle köra olika juicer varje dag i en vecka. Jag tror att jag körde på samma hela veckan, gick ner 7 kilo.
Var nöjd som fan och stolt! vägde nu alltså 74 kilo och jag tänkte: men om jag äter lite nyttigare och fastar en dag i veckan kan jag gå ner till 68 iaf, (68 var första målet) Så jag tog bort allt som hette godis, chips, bakverk och glass men jag åt fortfarande pasta och all olika mat, samt att jag körde på med bara flytande föda en dag i veckan.
Och lite träning på det, då pratar vi bara typ promenader 3 gånger i veckan kanske.
Man gick ner ganska snabbt av att fasta en dag i veckan, och eftersom att jag ändå åt regelbundet fortfarande så lyckades jag hålla mig ifrån godsakerna.
Jag var snabbt nere på 68 kilo, var glad som fan och alla berömde mig om hur duktig jag var.
Jag ville vara ännu duktigare
Började byta ut pasta mot fullkornspasta, började med quinoa och bönor istället för pasta oftast..
Tog bort mjölk och bröd.
Gick ner till 66
Minns på mitt jobb, vi skulle äta lunch, jag hade med mig lite lite sallad, där fick jag första kommentaren om hur lite jag börjat äta och hur smal jag började bli.
Fick även frågor av många hur dom kunde göra för att gå ner i vikt.
Började träna mer, detta var i Januari i år, började fasta två dagar i veckan, sen tre.
Blev ett tvång med träning, kunde börja morgonen med att gå ut och gå, sen komma hem, äta en grape, åka till gymmet, gå på ett pass, gå in i gymmet, sen ett till pass, sen hem ut och springa.
En varma koppen.
I Februari orkade jag inte så mycket mer, jag tränade som en galning, jobbade, åt knappt och mådde allmänt dåligt bara, visste inte vad som var fel.
Gjorde slut med min pojkvän, visste inte heller varför, mådde bara sämst med migsjälv.
Detta var i mitten av Februari och jag vägde kanske 57?
Nu när jag inte hade kille längre hade jag ÄNNU MERA tid för träning, så jag fortsatte så, träna och träna, och fastade nu tre dagar i veckan, VARJE vecka!
Nånstans här började hetsätningarna komma tror jag, fick ju inte i mig någon form av pasta eller något längre, levde på kött, sallad, och för det mesta soppa, tog även bort min musli som jag älskade.
Sen blev det lite bättre, taggade ner lite med träningen och började lite äta godis igen.
(ett tag var allt förbjudet)
I början av Juni åkte jag och mamma till Turkiet, jag vägde då 52, men när jag kom hem ställde jag mig på vågen direkt, 57! jag grät.
Mamma och pappa åkte till Frankrike dagen efter, jag var ensam i en vecka, jag tänkte att nu ska jag inte äta alls och gå ner.
Sagt och gjort, jag åt inte på hela veckan, inte en smula, och jag gick ner till 52 igen.
Fortsatte att äta pyttelite ett tag, åt bara soppor (om jag var tvungen)
Och Söndagar hade jag som "ätardag" då åt jag allt! Rubbet!
En typisk Söndag kunde se ut såhär typ: Frukost: 1 bit kladdkaka med glass, sen lite choklad, lite nötter, lite godis, nudlar, tusen mackor, ett smörpaket, popcorn, kött, beasås, pommes, glass igen, chips, ostbågar, godis i mängder, ännu mera nötter.
Och det är inte en överdrift!
Jag gick iaf ner till 49.
Och en dag när jag kom hem, hade varit iväg med en kompis tror jag.
Då sade mamma och pappa: Vi ska prata!
Någon hade ringt till dem och sagt att jag inte äter och att jag har anorexia,
Jag blev förbannad och ledsen, men ändå lättad.
Men det var tyvärr här allt gick lite mer över styr än vad de redan var, jag kände att eftersom att de redan visste kunde jag spela på det och därför behöva äta ännu mindre.
Jag kom till SCÄ och Birgitta i slutet av Juli.
Men vi började med öppenvård eftersom att jag väntade besked från skolan.
Jag vägde in mig där på 46 kilo.
Sen kom jag in på skolan i Gävle, som jag alltid velat! och mamma och pappa (och jag) hoppades verkligen att detta skulle få mig att må bra igen och bli frisk, att detta skulle vara en bra morot för mig.
Birgitta var lite tveksam men sade att jag är ju vuxen att välja själv.
Så jag flyttade iväg och började i skolan, men gick kvar i öppenvård.
Nästa besök hos Birgitta vägde jag 44,7.
Hon ville att jag skulle börja fundera på att hoppa av skolan och lägga fokus på att bli frisk.
Jag tänkte fortfarande att jag kan själv!
Men det kunde jag inte, Uppe i Gävle åt jag inte, jag åt inte en enda lagad måltid under tiden jag bodde där! Bodde där i 1,5 månader typ.
Var nere på 44 kilo, jag svimmade var och varannan dag och orkade ingenting,
Det var en Torsdag som jag bestämde mig! Jag ska fan bli frisk nu, jag tänker inte slösa bort mer av mitt liv på denhär sjukdomen, och jag klarar inte detta ensam.
Och skolan gav mig för stor prestationsångest.
Så jag ringde hem och berättade och nu sitter jag här.
Har varit hemma nu i tre veckor och en dag, jag äter mellan 2 och 5 mål om dagen, är så jävla förbannad på denhär sjukdomen, och jag är så frustrerad att det inte är lättare att äta.
Varje måltid intas med en portion ångest vid sidan om.
Jag vet inte min vikt, jag har inte vägt mig sen jag flyttade hem, vågar inte veta.
Väger säkert massor, och friskare är jag inte för det.
Får ångest efter varenda tugga, även om det är så lite som en tugga äpple.
Är det såhär det ska vara?
NEJ DET ÄR DET INTE!
Jag vill få tillbaka mitt liv, vill kunna umgås med folk, skratta och vara glad, kunna gå ut, kunna äta pasta OCH pizza på samma dag utan att börja planera det i veckor innan.
Vill kunna ligga på soffan hela dagen för att jag inte pallar gå en promenad.
Men jag MÅSTE palla gå en promenad, annars är ångesten på mig ännu mer!
Jag vet att det är svårt för vänner och familj att förstå, har man inte varit där vet man inte, man kan bara inte förstå.
Därför är jag glad att jag har er, ni förstår!
Min familj VILL förstå, och det älskar jag dem för!
Så där var väll en liten kort berättelse om min tid med anorexia, om ni undrar nåt äre bara fråga om ni nu orkade läsa allt XD
Puss.
Tack för att du delar med dig. Känner igen mycket. Speciellt tänker jag på det där att få kommentarer i början om hur duktig man är och att typ många blir avundsjuka på att man "kan" gå ner i vikt. Jag tror att det gör att man fastnar ännu mer, liksom en bekräftelse på att det man gör är rätt och inte alls sjukt.
Går du i behandling nu också? Samtal el bara viktkontroll? Vill du ha mer hjälp el känns det okej som det är nu?
Skönt att du har dina föräldrar som kan stötta dig. Som jag skrev innan, så tycker jag att det verkligen var starkt av dig att flytta hem, och veta att anorexin inte kommer komma undan på samma sätt som när man bor själv.
Jag hoppas att det blir lättare med maten med tiden. Jag är själv livrädd för att fastna halvvägs, att ha okej vikt men lika mycket ångest. Tror att det är i den fasen som man egentligen behöver som mest hjälp.
vad fin du är som berättar! jag tycker du är enormt stark och jag ger dig lyckoönskningar varje dag. du klarar det här :*
jag förstår det! var rädd att du skulle tro det från mina kommentarer men aldrig att jag skulle göra så! anledningen till att jag själv inte äter upp mig är för att jag inte är redo. har levt med sjukdomen sen jag typ föddes, haha! är dock normalviktig så det är ingen fara. men så du behöver inte oroa dig om att jag skulle göra så. jag tycker på riktigt du är stark och jag önskar att jag hade din styrka ♥
sv: jag är normalviktig enligt bmi. har mest legat strax under. dock så tror jag inte på bmi för jag har mkt muskler som du vet väger mer än fett... men jag går ändå efter bmi :p och ja, jag är normalviktig för jag tror att jag är ganska vettig i huvudet ändå :) mina tankar började komma när jag var runt 9 år kanske och jag började banta när jag var runt 11. sjukt!
♥
Är så glad att du delar med dig av din sjukdom. Vore intressant med mer bakgrund om vet du är. Uppväxt osv. Alla med ÄS lever enligt ett visst mönster: äs-livet. Men vi har alla hamnat där av olika anledningar. Alltid lika "fascinerande" att få veta vad snett det kan gå och hur farlig ätstörningar är. (bara om du vill, men antar att det är fler än jag som skulle vilja läsa det).
Du är inte cp - du är ätstörd. Och det är synd för din skull, i och för sig för alla med äs - de flesta av oss drabbas av det du får utstå med nu. att folk drar sig undan. men det är inte för att DU är fel. Det är för att dom inte vet hur dom ska hantera DIN sjukdom. ÄS gör så. Som du säger: ingen som inte varit där vet hur det går till. hur man lever, vad du behöver höra, vad äs behöver höra, vad du skulle må bra av att göra och inte. Ja du fattar.
hade ni bättre kontakt innan du blev sjuk?
kramar
I alla fall jag skulle med glädje läsa det. Jag tycker det är intressant och jag tror det är en viktig del i den stora kampen mot äs som samhället bedriver och borde satsa ännu mer på. För det finns så mycket mer vi kan göra för varandra och hjälpa andra i framtiden om vi gör allt vi kan för egen del nu.
Hur gammal är hon? Din syster alltså?
kramar
åh jag är så glad, såååå jävla glad!!!!! att du tillslut förstod, du är så fin!!! <3
SV: Tihihi :D du är också bäst! Ja, det ska bli jättekul att träffa dig med! :D Längtar! <3
Ja, den där pajen, och såsen, var underbara! Åh, det var så mysigt, var så himla stolt över mig själv. Det pirrade typ i hela kroppen, HAHA! Och vet du Sandra?? Ikväll ska vi äta tacos! :D Och sedan senare ska jag ha filmkväll med vännerna, då blir det ben and jerrys, och godis! :O Fixar jag verkligen allt det här tro? Hoppas det, ska göra mitt bästa! :D
Ja, snart blir det fler dalar än berg ;) vi ska fixa det! Och kommer det ett berg så trampar vi sönder det genom att äta ännu mer godis ;) vi behöver lite mer fett på kroppen för att orka stå emot, right? ;] Tihi!
Jag förstår dig verkligen gällande det du säger om hur ÄS förstört ens liv. Jag har också mått otroligt dåligt över det. Jag gör det fortfarande. Men jag tror att vi får tänka så här: 1) Jag har INSETT något - att det här är fel, att jag förtjänar bättre, att jag kan ta mig ur det. Det är första steget. Och vi har börjat kämpa för det! 2) Vi har hela livet på oss att hitta tillbaka, och vi ska fixa det, för vi har så mycket att se fram emot. Vi ska våga, vi ska umgås med våra nära och kära igen, och vi ska tala om för dem exakt hur mycket vi uppskattar och älskar dem för att de funnits där för oss, och säga förlåt för att vi dragit oss undan. Vi kommer att få lyckliga liv. Det måste vi tro på, visst tjejen? :D
Ja, idag håller jag tummarna för din pasta! :D :D ska bli roligt med bilder! Och är dessutom så glad över att du skrivit ett inlägg om din historia idag också :) känns som om jag vet mer och känner dig bättre nu. Du skriver så bra, Sandra! <3
Jag vet, förlåt för att jag skrev så :( skämdes faktiskt över att jag skrev så. Jag vet att det är för lite. Naturligtvis ska vi UPP, UPP, UPP :D Det fixar vi! Vi kommer bli grymt snygga ;] Så får vi gå ut och dansa och shake:a loss sedan, haha! Ingen kommer kunna sätta sig på oss eller trycka ned oss när vi tagit oss ur det här, haha.
Ja, min helg blir nog bra :D och din verkar också bli jättebra, vilken tur vi har :] tihi! Men du, nu vill jag höra mera om den här pojken du pratar om.. Vem är han?! ;) tihi! Massa kramar och pussar på världens bästa Sandra <3
Du har verkligen gått igenom mycket, för mig började det med kostrådgivning i skolan(jag gick i 6:an, SERIÖST?!). Jag är så jävla förbannad på dem, hur tänkte dem... Om det inte hade hänt hade jag aldrig blivit sjuk.
Det är bra att du har bestämt dig gumman, du fixar det här!
Puss<3
jag måste bara säga en sak sandra..
vet du hur långt du har kommit från den dagen då det bara gällde soppor och alt. sallad?! LÅNGT!
du är jätte duktig som kämpar på så bra även om motgångarna och tankarna självklart blir fler och fler eftersom du nu faktiskt TROTSAR dom och fortsätter äta. grymma grymma sandra, henne hejar jag på! så det så :) hihi.
haha I`M back! nä men ja vi har haft det TOPPEN :D
hon är bra min lilla tovis ;)
i helgen har jag lite planer för en gångsskull ;)
idag ska jag med elin till en kompis och om dom ska ut ikväll så ska jag vara med på förfesten och sen köra dom till stan. imorgon ska jag på 18 års kalas igen till en annan kompis som har fyllt år. så då blir det antagligen tårta och sånt läskigt men gott ;) tehe. vad ska du själv göra i helgen snäckan?
PUSS!
spricker av stolthet.
GRYM säger jag bara.
du har gett dig fan på det här och då SKA du lyckas.
du kommer bli frisk. det vet jag<3