Orolig natt
Det får gå långsamt, det säger Birgitta, det är väll där jag tappat hoppet, att det går så JÄVLA LÅNGSAMT!
Jävla apa så långsamt det går! vill sitta här med mina två mjuka mackor med smör och pålägg på nu, en tallrik med yoghurt med musli OCH ett glas mjölk, men neej jag har kommit så långt som en skål(jaa det måste vara precis rätt skål) med lite yoghurt och massa musli med kaffe.
Där stannar det.
Lunchen blir oftast hoppad och middagen en soppa eller liknande.
Hur länge ska jag vara fast i detta?:S
Jag fick så mycket pepp igår från så underbara personer! tack verkligen<3!
Idag är jag heelt slut, men imorgon så ska jag till dietisten och få ett personligt matschema som jag VERKLIGEN ber till gud att jag finner orken att följa, jag VILL följa det! Jag VILL bli frisk! JAG SKA BLI FRISK!
Nu ska jag nog fan sätta mig och skriva ner hur jag ska gå tillväga, måste ha en plan!
Sen ska jag läsa era bloggar som jag inte orkat på flera dagar :(
Puss!
Ja, det är väl så,vi måste kämpa. Det är enda sättet. Hur många gånger har man inte önskat sig den där jäkla knappen att bara trycka på och så är allt bra, ångesten borta och livet välfungerande. Varför finns den inte? Varför ska man behöva kämpa mot något som är så stort och starkt när man känner sig så liten och svag?
Men hur vi än känner oss, hur vidrigt det än är så har vi i alla fall i grunden att vi vill härifrån, eller hur? Det kan kännas ostadigt och viljan kan hoppa både hit och dit men innerst inne så vill vi ju härifrån och det är väl därifrån man får hämta kraften. Det är väl inte alla dagar man har så mycket kraft att hämta men det måste få vara ok. Man kan ju inte springa ett marathon om dagen, eller hur? Ibland måste man få lägga sig ner och tycka synd om sig själv och gråta en skvätt. För det är så jäkla jobbigt. Sen får man kämpa sig upp än en gång. Och det är det som räknas. Inte gångerna man faller, gångerna man tvivlar utan alla dom gångerna man igen tar nya tag, satsar och kämpar på.
Vi kan, vi vill, vi vågar.
För resten, hur är Birgitta? Det är henne jag ska träffa på måndag tror jag bestämt.
Kram
Åh jag trodde jag var den enda som var lite off-track. Jag äter som du ungefär, müsli till frukost, ingen lunch och helst en liten kvällsmat. Är fortfarande så himla rädd för att bli fet men jag vill ju bli normaaaaal:( men som alla andra redan sagt: du är inte det minsta fet så du kan absolut äta utan dåligt samvete. Hoppas du hittar orken att följa din plan och ditt matschema :)
Du har styrkan. Lycka till :)
Det TAR tid att bli frisk! Tänk på hur lång tid du var sjuk, då är det inte så rimligt att bli frisk på en dag. Men man önskar ju verkligen att det skulle finnas nåt mirakel som bara tog bort alla jobbiga tankar.
Kan du inte få mer hjälp av dina föräldrar? Att de sitter med när du äter, att ni äter samma mat till middag så att du inte äter din soppa, att ni planerar hur maten ska se ut för dig under dan även om de inte är hemma, osv.
Bra med dietist. Det är kanske lättare att få ett personligt matschema, än att bara följa ett allmänt.
Om du tror att du behöver inläggning så tycker jag att du ska be om det. Sen måste både du och jag komma ihåg att det inte löser problemen, det är liksom bara en första-hjälpen för att bli tvingad att äta och inte kunna tvångsmotionera och sånt. Men sen kommer man hem och måste ändå hitta den där egna viljan och det kan bli ett väldigt glapp att hoppa från noll ansvar till att behöva ta allt ansvar. Men ni kanske kan planera in att du direkt efter börjar på en dagvård? Så blir det lite nertrappning.
Låter bra att du är mer pepp idag i alla fall! Man får ha dåliga dagar.
Själv ska jag till scä idag och be om hjälp...är galet nervös för att hon inte ska fatta. Jag vill ha en remiss till slutenvården, men jag är rädd för att hon kommer säga nej.
Du klarar det, greppa all motivation du har! :) Det är klart du vill bli frisk och ska bli frisk. Skynda långsamt är den bästa metoden. <3 Efter regn kommer solsken. <3
Ja det är ju det, vissa dagar är man varken sugen eller förmögen att kämpa särskilt mycket. Men, det kommer ju också dagar när man orkar och kan man gå stark ur en sådan dag och ha med sig något positivt borde dom vidrigaste dagarna minska i antal.
Ibland blir jag stärkt av att såt ut i ångesten, ibland känner jag mig bara mer nedbruten och än mindre sugen på att prova det där vad det nu var jag åt eller gjorde igen. Det är så dumt.
Skönt att hon är vettig, har mött så mycket idioter inom vården i så många år nu. Håller mina tummar för att det blir bra. Kämpa på du, kom ihåg att lite frukost är bättre än ingen, Soppa till middag är bättre än vatten. Och att tiden är din vän. Att stressa sig fram och upp i vikt tror jag inte blir bra och hållbart i slutändan. Även om jag såklart önskar att jag var frisk typ nu!
Sv: eller hur! Jag försöker intala mig att när jag bodde hemma och åt så icke-light man bara kunde och åt regelbundet och lagom mycket, då var jag ändå inte fet. Men jag känner mig mycket större nu ändå trots att jag äter mindre. Och jag har liksom glömt vad som är "normalt" eftersom det var så länge sen jag åt normala mängder så jag kan äta lite müsli, en halv portion kvällsmat och en mandarin och PÅ ALLVAR sitta och fundera på om jag ätit mer än en normal människa. Önskar att jag kunde börja om från när jag var typ 7 år :(