Så nu har jag suttit och gråtit lite
Speciellt min syster, som kanske är hemma två dagar varannan vecka, och då länsar hon all mat.
Asså jag menar verkligen, hon bara äter och äter, och jag vet detta därför gömde jag mina chips
Och hon har ätit upp dem, och pappas och så gömde jag mitt godis, där har hon varit och rotat
Jag hatar henne och hennes små råttfingrar!
Fattar hon inte att jag är sjuk och stör mig på sånthär?!
Jag blir fan tokig
Och mitt godis är heligt, det borde ni veta iaf :P
Så nu är redan hela min nästa helg förstörd, för jag har inte alla mina godisar jag skulle ha till helgen.
Jag sitter och gråter och gråter.
Självklart handlar det inte om nåt så ytligt som godis, jag är inte 4a år.
Men det är sånthär som sätter igång allt, jag mår inte bra vill ha nån att prata med men mamma bara dampar och vågar inte prata med pappa
Inga riktiga vänner har jag heller
Förutom en som inte vill ha med mig att göra när jag är såhär störd.
Varför ska man fortsätta existera för om det inte finns något eller någon att göra det för?
Det är som att jag befinner mig i ett tomrum, som en brunn utan botten.
Jag har fallit i och jag faller djupare helatiden
Det finns ingen stopp men ibland får jag fäste och klättrar upp en liten bit
Sen rasar allt och jag faller igen, nu ännu djupare
Det är som en ond cirkel
Kommer jag lyckas ta mig ur?
Man blir aldrig frisk säger dom
Spökena kommer alltid finnas kvar
Hur mycket man än vill bli frisk så är det så himla svårt, mamma och pappa kan ni förstå det?
Vet hur det är, små detaljer kan få en att flippa ur totalt.
Jag vet också hur det är. Så fort man lyckats kämpa sig upp lite och kanske börja hoppas på en ljus framtid så händer nåt, litet eller stort, som bara petar en över kanten igen och allt rasar.
Vill du ha en utmaning?
Inte diagnostiserad säger du. Jag är det nu, men snackar ofta bort det för mig själv och andra. Men... Det står objektivt bortom varje tvivel att jag är det. Det står objektivt bortom varje tvivel att du är det.
Jag borde gjort något åt det i din ålder. Det är många år som färgats av en ÄS nu. Det är väl därför jag känner viss frustration när jag läser din blogg. Du har ju björnkoll men måste övervinna vissa saker. Alternativet att fortsätta på ett sluttande plan är ingen bra lösning.
Om du inte känner att du kan ta det direkt med din pappa - och att mamman dampar - skulle du kunna nå dem med ett budskap via någon annan? Så de får en vink om hur de kan hjälpa till. Alternativt skaffa annan hjälp utan att blanda in dem?
Du kan säkert bryta ÄSen själv om du lyckas motivera dig. Men ÄS handlar ju inte om mat... Så det vore ju bra om du slog till bromsen för ÄSen för kanske löser sig en del annat med automatik då. Men kanske inte - så jag ber dig för din skull att ta tag i det på ena eller andra sättet. Jag är sämsta tänkbara perosn att säga det.
Men jag kan utmana dig. Ta tag i detta på ett bra sätt så sätter jag ut vissa ickeÄSmål åt mig också.
Men bättre än att anta en utmaning från en främling är nog att ta tag i den bästa hjälp som finns. Nml hitta bara en väg att nå fram till någon av föräldrarna
Aldrig frisk säger de, säger du. Nej jag brukar säga det också. Men - jag tror mycket bestämt att man kan bli så frisk att det bara finns kvar små tankefragment man får ha koll på och man får vara på sin vakt så man inte återfaller. Ett lyckligt ickeÄSliv finns ju åtskilliga f.d.ÄSare som lever.