Dethär kanske inte är för mig längre
Jag kämpar inte mycket längre, de måste jag tyvärr erkänna.
Jag vågar inte utmana mer, vågar inte göra spontana grejer längre, har inte ätit utöver schemat en enda gång, har jag ätit naturgodis har de varit istället för macka eller så på kvällen.
Det är inte de att jag inte vill bli frisk, för de vill jag!
Men jag känner lixom bara hopplöshet helatiden, jag vet inte om jag kan, jag tror inte på migsjälv.
Jag tar inte många steg framåt längre, ibland bakåt och så stannar jag där. Där bak.
Utmanar inte och kör på de säkra före de osäkra.
Jag har verkligen tappat bort mig själv nu, min vilja, min kämparglöd, min tro.
Jag bara är lixom, jag orkar inte annat, orkar knappt bara sitta och skriva heller.
Jaja, igår var de julbord iaf.
Jag var livrädd när jag gick runt bland allt som fanns, satte mig ner med en tom tallrik.
Sen reste jag mig igen, och hämtade tre främmande saker, rökt renkött, renkorv och älgkorv, de va gott, åt lite grann, sen åt jag lite räkor och lite rostbiff, så insåg jag att de var jävligt torrt utan sås, så jag tog creme fraishe och chilisalsa också.
Det var inte mycket jag åt, är besviken, men jag orkade inte bry mig mer om att försöka tyvärr.
Vi körde även bil, med förbundna ögon, ute på en bana, de va halt och superläskigt, den som satt breve skulle guida, skrika höger och vänster.
Min tid var 1,53 sekunder, den som kom tvåa hade 2,49 :O
Jag gasade alltså på rätt bra:O
De var kul.
Idag ska jag julbaka med en vän, kanske ska våga umgås med folk i helgen också, vet inte.
Det är mest ångest på allt sånt.
På måndag ska jag luncha med dietisten, de finns inget hellre jag vill än att boka av de.
Igår köpte jag en paradisask iaf, äntligen, den slår jag in till mig själv i julklapp, en sån är jag kanske värd iaf.
Ja de jag ville mest säga med detta inlägg är väll att jag kanske inte borde stanna här, vi får se om jag stannar.
Men somsagt, jag är ingen förebild, jag kämpar inte lika bra som ni andra.
Vill inte förstöra för er!
Puss!
Du klarar det fina du, du får skynda långsamt. Man behöver inte utmana hela tiden, en bra början är att äta regelbundet och samma sak så att du blir van vid att äta och orkar stå ut med dtankarna. Sen kan du börja utmana mer och mer och byta på maten och så. <3 Brukar funka bäst för mig iallafall. Kram.
Du är så himla duktig, så stark och inspirerande.
Sikken fin tröja du har, sånna har jag med :)
Du är vacker.
Kram
hej
jag har följt din blogg enda sen du var riktigt sjuk tills nu, men aldrig kommit mig för att kommentera bara. tycker att alla kommentarer du fått redan innehållit allt jag velat säga, så därför.
men nu ser jag att du håller på att ge upp lite, och jag säger bara STOPP! inser inte du hur otroligt långt du kommit på din väg? alla tar olika lång tid på sig och du kan bara jämföra dig själv med dina egna framsteg/motgångar.
om du jämför tiden då du typ fick dåligt samvete av att bara dricka soppa, med tiden nu då du faktiskt kan äta några mål mat per dag, visst är det väldigt stor skillnad? du har dig själv att tacka för de otroligt bra framsteg som du har gjort. alla går tillbaka något steg då och då, och det är bara du som kan tvinga dig själv framåt igen, och igen, och igen.
för du ska vinna den här kampen eller hur? du har rätt till ett bra liv precis som alla andra. du är värd något mycket bättre. en vacker dag kommer du kunna äta normalt, utan att reflektera över vad du äter, och då kommer allt det slitet du gått igenom vara värt det.
du klarar det, för du är stark.
fortsätt utmana dig själv, lite i taget men hela tiden, du kommer klara det sandra.
jag skickar världens största kram till dig nu:)
hoppas att du får en bra helg!
Sandra, söta. Det var inte meningen att få dig att vilja ge upp, bara för att det inte går så bra.
Jag menar, går det dåligt - vad säger då att det inte kan bli bättre?
De gäller bara att ta nya tag, att VERKLIGEN börja vilja detta. Köra på som bara attan, skita i allt annat. Göra det för din och alla andras skull. Jag förstår att det nu kanske känns hopplöst, att "det spelar ju ingen roll om jag mesar, inget händer ju ändå", men det kommer det göra.
Du kommer må sämre. Och sämre. och få mer ångest för mindre mat. Hela tiden. Låt det inte gå så långt. Du har redan kommit så mycket bättre på vägen. Det gäller att bara ta sig hela vägen, inte stanna upp och gå tillbaka nu.
Du fixar det här gumman, spotta i nävarna och ta nya tag. Jag vet att du kan!
Puss<3
Alla kämpar olika, det betyder inte att du kämpar sämre än andra. Själv tänker jag till exempel att eftersom jag inte har svårt för att våga äta, utan äter saker och mår dåligt sen efteråt istället, så kämpar inte jag lika bra. På nåt sätt känns det som att eftersom jag vågar äta så är jag inte "lika ätstörd" som de andra och alltså inte alls kämpar lika bra, jag är bara en halvsjuk, halvdålig fake. Men så är det såklart inte. Alla har jobbiga perioder ibland, och att bli frisk är såklart ingen dans på rosor. Det ÄR jobbigt och tufft och svårt och man mår dåligt. Men säg att du tagit dig 10% närmare att bli frisk nu, ska du ge upp då och glida tillbaka? Kämpar du till imorgon så kanske du kommit 11% på vägen, kämpar du till nästa vecka kanske du kommit 15%. Trots att det känns som att du står och trampar i samma spår, samma ångest, samma känsla att "varför bli det aldrig bra när jag försökt så länge", så måste du ha tålamod. För det BLIR bra. Men då krävs det att du inte ger upp.
Och jag kan säga att din blogg peppat mig jättemycket. När jag hade det som värst och jag tittade in på din blogg så var det faktiskt dina inlägg som peppade mig att ta en macka eller äta lite godis. Du är den bästa inspiration jag haft att vilja bli frisk.
Sluta inte blogga hunney<333
Skönt att julbordet inte blev en hetsätningspanik. Att du känner att du åt för lite tycker jag vi struntar i. Din största rädsla innan var ju att överäta eller hur? Det gjorde du inte, det är en vinst!!
Tråkigt att du mår som du gör. Skickar massa pepp och kramar!
Fina fina du, jag önskar att jag bara kunde få krama om dej och lyckas trolla dej frisk till jul. Hoppas att din motivation kommer vända fortare än kvickt. Du är världsbäst och förtjänar det bästa. Såg att duu vågat käka pita med fyllning, det ska nog bli en sak jag ska sätta upp på min lista över grejer att utmana mej själv med:)
Kom igen nu, jag finns här ochh tänker på dej.
Kram