Var det värt det?
Dagens sanning
Jag har inga vänner längre
Inga som bryr sig om mig och mitt mående.
Vågar inte umgås med några längre, eller göra något kul
För allt involverar mat, mat mat mat
Jag kan inte komma med någon vän till stan, då måste jag äta
Dom förstår inte
Att jag inte kan äta
Men jag har heller inga vänner längre
ingen som ringer och bara vill höra hur det är
Ingen som smsar och frågar om en fika
Ingen som vill bara chilla med en film och bara prata
Jag är helt ensam
Och ensam är inte alltid stark
Jag klarar inte detta ensam
Nu går jag och sover
Vi hörs imorgon så ska ni få veta min vikt också.
Puss!
Vännen du är inte ensam. De bryr sig men vågar inte visa det, för de vet inte hur se ska bete sig och säga och göra. För att träffa vännerna, som du visst har (och jag menar inte alls att du är en dålig vän eller att du gör fel, för det gör du inte) är det du som ska ta kontakten. Bara ett mess till bästa kompisen och fråga hur det är och säga själv att du har en bättre dag eller en bättre helg nu så ni kanske kan gå på promenad, titta på film, men att du förklarar att det är svårt med maten så ni kan ta det en gång senare? Hon vill träffas, dom vill bry sig men vågar inte.
Och bilder suger. Jag har tvingat mamma och pappa att kasta alla som fanns på mig sen nian (5 år sen nu, vad hemskt det lät :O 5 år sen jag slutade grundskolan.) så jag rekommenderar dig till att ta bilder men att inte titta på dom när du redan badar i ångest. Kramar, jag tror på dig, och jag är bara ett mejl bort.
du är verkligen inte ensam om att känna sådär. Håller med ovan, smsa till någon vän och föreslå att ni hittar på någonting. Jag kan tycka att det är jobbigt för att det inte känns som "min tur" att höra av sig, men man blir alltid glad av ett sms. Du kanske kan börja med att fråga hur det är med personen, skriva att de va länge sen ni hördes, att du saknar personen, bekräftelse är alltid uppskattat. Föreslå bio! =)
ta inte illa upp, känenr inte till din blogg och har ingen aning om hur det ligger till med dina vänner.
KRAM
Du verkar vara en så urgullig tjej! Jag har velat kommentera här många gånger för att säga det, du är smart och ödmjuk och intressant - min favvo bland ana-bloggarna. Håller med Elin om att du inte är ensam, så många känner som du. Jag gick runt i många år och kände mig hatad och misslyckad för att ingen tog kontakt, det blev en ond spiral. Var säker på att att jag var dömd till evig ensamhet, ingen skulle vilja vara med mig och de tankarna gjorde att jag slutade försöka. Men sen blev jag mer aktiv själv i samband med att jag började umgås i andra kretsar och nu är jag plötsligt jättesocial - hade jag aldrig trott för några år sen...haha. Men vad jag ville säga var att du har säkert folk omkring dig som bryr sig om dig nu, som kanske inte märks. Eller så får du det, sen. Och så har du ju oss... dina hängivna läsare :) STOR KRAM på dig tjejen!!