Äntligen säger jag bara!
Jag hade nästan blivit klar, men så försvann allt?!??!?!?!
Behövs de nämnas att jag blev toooookig?
Men nu är jag klar iaf, finito, done!
Jag mår också lite bättre nu, för jag har skrivit ut tre sidor nu som jag ska lämna till mamma och pappa imorgon, när jag åker iväg för att först vara valpvakt:D och sen för att träna, och sen till Alex.
Undra vad dom kommer säga, jag är nervös men hoppas ändå att dom inte blir ledsna eller nåt.
Det känns som en sten från mina axlar nu när jag skrivit detta till dem iaf!
Så att aah, just nu mår jag ok.
Har fixat och trixat lite i bloggen också för att slippa hinna börja tänka på all ångest som ligger och gror i mig. Har lagt till lite olika kategorier nu som jag ska försöka komma ihåg att använda :P
Mina fingrar gör massor av ont nu kan jag säga, har suttit alldeles för mycket vid datorn, typ hela dagen när jag inte ätit eller sprungit och kissat:P
Testade även på lite zumba med mamma, haha jag dog av garv! men grym de va jag ;D
fast näää jag sög ;D
Nu ska jag bannemig ta mig en Cola Zero och krypa ihop i soffan! har ingen pepsimax buhu:(
Vi hörs väll imorgon sockergryn?:)
Puss!
sv: det ÄR jättesvårt att äta varje dag. en el två dagar går ju, det är det där med att fortsätta... och jag hade inte fixat det utan avdelningen. det var där jag kom förbi det där första motståndet. där var jag ju tvungen att äta hur mycket ångest jag än hade. och det gick inte att komma undan eller kompensera för det var personal där hela tiden o jag var instängd... jag hade försökt hemma innan och det gick inte så bra ju, klarade bara enstaka måltider.
rädslan försvann mer o mer när jag fortsatte äta och insåg att det inte hände nåt läskigt. det handlar om att GÖRA, att äta den där maten, hur rädd man än är. det finns inget annat sätt. och det finns ingen rätt dag att börja på, eller nån rätt känsla att vänta på. bara att göra. finns liksom inga knep.
jag var livrädd och jag grät och hade ångest varje lunch o middag första veckorna. trodde inte jag skulle klara det. idag kan jag fortfarande få ångest men den är liksom inte så förlamande. det händer att jag sitter och gråter samtidigt som jag äter. men de gångerna är inte lika ofta nu som förut.
det går att komma igenom. men "tricket" är att äta. följa matschemat hur det än känns. även om det känns som man kommer dö. sorry, önskar att det fanns ett enklare sätt...
din text är jättesvår att läsa med turkos bakgrumd :(
Jag tror att de kommer kännas bättre för er alla när de vet :)
Haha zumba är galet x'D
Pussar finis<3
Me like din nya design! Men det vet du ju redan!!
Bra, annars blir jag sur på dig !!! eller nej, men lite glad blir jag om du låter bli.
Åh du får köpa nya på vägen till Alex. Jag funderar på en center idag ja. Till handbollen, när landslaget spelar, oavsett vilket, är det okej att äta lite annat. Fick jag lära mig när jag var liten. Förutom de år då jag var psykotiskt ätstörd, då jag tyckte att äpple var att hetsa, har det nästan alltid varit okej, det har ätstörningen inte samma kontroll :P
Tänk dig du, jag ska PLUGGA!! Liksom det varit i en hel veckas tid nu. Är så trött på det nu.
kramar
Hoppas du får det toppen hos Alex, det är bra att du har honom.
Hoppas att dina föräldrar tar det som du skrivit till dem bra, men det gör de säkert. Det här ordnar sig ska du se!
Puss<3