Skola
Har inte haft tid att skriva fören nu, har varit i skolan hela dagen.
Är as slut nu och ligger här under två filtar med myskläder på och fryser som en gris.
Trött är jag också, trött pga. massa i skolan och pga. massa i mitt huvud.
I mitt huvud finns inte bara jag, det bor en till person där, en elak person som berättar elaka saker till mig helatiden.
Jag hatar den personen, jag vill bara pissa på honom!
Idag har jag funderat mycket över min ÄS, började redan när jag slog upp ögonen imorse, drog på mig jeansen, Pösiga, alla mina jeans är så, pösiga, dom sitter inte åt alls.
Så tänker jag, :- Men fan Sandra gå upp i vikt nu, dehär är inte snyggt. Men sen så kommer han in i dialogen och säger:- Men äh köp mindre jeans bara.
Och det värsta jag har inom mig nu, det är ångest såklart men ingen vanlig ångest.
Prestationsångest
Mamma märkte att jag var så glad i helgen, och jag skrattade igen och framförallt åt, och nu då är jag i en lite sämre period igen och hon tjatar så mycket och säger "du var ju så glad i helgen, kämpa vidare!" asså hon tjatar inte elakt eller så för hon vet att det är skitjobbigt dethär, och hon säger till och med att hon är glad även om jag bara äter en Actimel under en dag så det är inte så att jag ogillar henne för att hon tjatar.
Utan det är det att jag känner att jag måste prestera helatiden, för att det går bra för mig två dagar, KÄNNS det som att alla tror att jag är frisk nu och att det kommer bara vara sol och gröna skogar framöver.
Och jag känner att jag har allas ögon på mig, och det känns som att många tror att det är så lätt att bryta en ätstörning, visst ibland har det gått bra för mig med maten i mer än två dagar, men sen kommer siffrorna på vågen och jag faller direkt igen.
Och nu har jag inte ens vägt mig, och det är inte siffrorna på vågen som oroar mig, just nu
Det som jag är rädd för nu är att våga vara sjuk
Är det acceptabelt att vara sjuk fortfarande fast att jag ätit bra ett par dagar? vad ska alla tycka?
Förstår ni?
Skrev lite konstigt kanske men jag är så trött :/ jag uppdaterar nog senare ändå.
Ta hand om er!
Men värst vad du tänker mycket. Det verkar bara ge dig problem, haha, du kanske borde koppla av hjärnan lite? Speciellt eftersom det mest är dumma tankar och sådant som får dig att 1. göra dumma saker, 2. må dåligt.
Du vet väl att du bara blir pressad för att du är älskad? Det bevisar bara att det är det här som är RÄTT, det är det som är verkligheten. För de som pressar så är det viktigare att du mår lite dåligt över det NU, men gör något åt det, än att inte pressa, att inte få dig att må dåligt och må dåligt HELA LIVET.
Förstår du? Pressen är värt det, om det betyder att du faktiskt gör något.
Jag förstår att du är rädd att gå upp i vikt (det är ju typ alla anorektikers mellannamn!) men på den kost du har nu (och den jag hade innan) så går vi NED i vikt. Vi blir benigare. Äckligare. Fulare. Och sedan dör vi.
Förstår du? Och om vi inte orkar kämpa, hur orkar dessa runt oss, som älskar oss, stanna kvar hos oss? Märker de att vi inte försöker, inte kämpar (ens för deras skull!) så kommer de inte se poängen med att peppa oss längre. Då är det väl bara att låta oss dö?
Du vill inte bli benigare. Spinkigare. Du vill bli fin, frisk, och njuta av livet. Du kommer inte bli fet av att äta, du kommer bara må bättre. Och snyggare i dina jeans ;)
åh sötnos jag vet EXAKT vad du menar! Precis exakt vkerligen, har tänkt alal de där tankarna 1000 miljoner gånger!
Men vet du vad? Dom försvinner i takt med att man släpper kontrollen... Alla kommer fortfarande att se dig som sjuk - promise, jag har en kompis som i princip är frisk, har ett bmi på över 20 och henne ser alla ändå som sjuk...
you can do it! idag har jag ätit massor av peppchoklad :D <3
Med proffessionell hjälp. Det hade inte gått annars. Jag försökte själv, då o då i perioder typ.. men det gick inte. Jag föll alltid tillbaka. Dessutom visste jag inte längre vad som var sanning o inte, jag var verkligen helt lost.. så det fanns inget annat sätt. Jag hade väldigt tur, genom en bekant fick jag konakt med en ung kvinna som gått igenom samma sak o som kommit ur det starkare än någonsin o ägnade sitt liv åt att hjälpa tjejer som var i samma sits där hon en gång var.
Du har hjälp men du tyckte inte att det hjälpte, visst var det så? Jag förstår dig faktiskt. Ingen annan än hon hjälpte för mig (hade provat prata me några andra också men helt ärligt så sög dom allihopa...). Jag tycker att du ska vända dig nån annanstans. Leta tills du hittar nån där det finns personkemi, nån som verkligen bryr sig o förstår dig. Det här är en så pass vidrig o stark sjukdom att det krävs mycket för att bli frisk, eller ens bättre i huvudtaget. Men det går. Det går verkligen!!
Eller hur, visst är det inte? Inte nåt liv i huvudtaget!! Ååhh jag blir så ARG för att dom där jävla hjärnspökena finns i ditt liv o får dig att må så dåligt som du gör. Du förtjänar så mycket bättre, så mycket mer.. <3
I vilken stad bor du? Tänkte att jag kanske kunde höra av mig till hon jag gick o pratade med (som tyvärr inte sysslar med det längre, annars hade jag gett dig hennes nummer direkt!), o kolla om hon vet till nån bra som du skulle kunna prata med?
Stor kram!! <3
ja, du är sjuk. du kommer vara sjuk ett tag framöver. du kommer kanske alltid att ha ett sjukt sätt att se på mat.
det är inget som försvinner bara för att du äter normalt i två dagar. jag tror att folk förstår det, men det hindrar dem inte från att bli glada när du visar framsteg, för det är ett framsteg.
bara för att jag inte hetsar/spyr/fastar lika ofta betyder inte det att jag har ändrat mitt sätt att se på mat eller att jag inte vill. för innerst inne tycker jag fortfarande att det är en lätt utväg. det betyder bara att jag FÖRSÖKER. och man blir inte frisk för det, tyvärr, men det är ett steg i rätt riktning.
Det är för att du HAR värsta stödet från mig!! :)<3 Jag brukade sitta o dagdrömma om att nån skulle komma o rädda mig från helvettet o ensamheten, självklart hände aldrig det - det var upp till mig att rädda mig själv - men jag vet hur mycket det betydde när nån visade att den verkligen brydde sig. Så det är det vill jag göra, visa att jag bryr mig. För det gör jag verkligen!! <3
Okej, så om hon skulle veta nån här i Stockholm så skulle du kunna på helgerna?<3
Hmm..frisk.. jag vet inte om man egentligen nånsin blir det. Tankarna kan fortfarande jävligt plågsamma, även ångesten ibland. Men jag låter det inte ta över. Jag är starkare än hjärnspökena o lever mitt liv utan att låta ana hindra mig. Så jag är frisk, men känner mig inte alltid det. Tror du hajar. Men så därför är det väldigt svårt att säga när jag blev "frisk".. :)
Jag blev sjuk i början av gymnasiet, i ettan. Hjälpen som började göra mig bättre kom nånstans i början av trean tror jag. Gud hela den perioden är ett stort töcken.. jag vet typ inte exakt. En sak jag VET är att jag hade kunnat låta det pågå dubbelt så lång tid, för jag kände hela tiden att det aldrig var enough, för det är ju så det funkar, men jag bestämde mig bara. För jag märkte ju att det aldrig skulle komma en dag då allt skulle vända, utan jag var tvungen att ta tag i det. Annars hade det kunnat pågå föralltid...
Därför är det viktigt att man bestämmer sig o verkligen satsar.
<3
Jag vill både gå ner i vikt och stanna i vikt. Har två bra ätdagar och sen kommer ångesten över att man gjort fel. Har inte vägt mig idag och det är en befrielse men man tänker ju ändå på vad som står där.
Kram
Vännen, känn INGA krav. Det blir lättare, och det blir lättare även för dom, delvis, när de inser att du behöver deras stöd och att det här inte går över på två dagar. Stå på dig, det finns bättre än ÄS. kramar, tänker på dig