En liten promenad

Jag fick hjälp i början av min sjukdom men det gick inte så bra. Jag skrev om det här om du orkar läsa http://anotherana.webblogg.se/2010/may/botemedel-mot-anorexi.html



Men i stort sett fick jag ett matschema och skickades hem utan att nån lyssnade på mig alls. Jag hade ingen terapi alls. Matschemat var ett standardiserat schema, alla fick samma utan att ens prata om det gick bra eller om nåt kunde ändras, men det schemat hade liksom fyra gånger så mycket mat som jag åt INNAN jag blev sjuk. Så att gå från att knappt äta nåt alls, till att äta fyra gånger mer än jag nånsin gjort i hela mitt liv, var inte vidare bra.



Jag försöker inte skrämma dig eller nåt, det var bara så det blev för mig. Men det kan ha berott på att min mor var den som alltid talade för mig och alltid var med överallt så jag kunde knappt uttrycka några känslor alls när jag blev tillfrågad, utan bara säga vad hon ville höra. Och det var också hon som tyckte att jag inte behövde så mycket terapi. Det går säkert mycket bättre för dig :)

Sv: jo, jag vet. Jag vill ju bli frisk också men inte gå upp i vikt för det. Jag vill kunna vara nöjd med det jag är, men det tror jag aldrig kommer hända.



Sen verkar de flesta tro att bara man börjar äta så ändrar sig tankarna automatiskt efter det, men så är det inte. Inte för mig iallafall. Så för att jag ens skulle våga tänka på att skaffa hjälp nu så skulle jag vilja ha terapi i massor först, och SEN kanske ett matschema. Annars känns det som att man bara matar de sjuka tankarna genom att göra en fetare utan att ta hand om tankarna som gör en sjuk.