Det blev mycket skrik och gråt igår
Jag förklarade hur rädd jag är för att gå upp i vikt och för att äta, han sade att jag inte kommer gå upp i vikt om jag äter lite.
Kanske dom slutar tjata på mig om jag äter lite, lite mer för varje dag kanske?
Då kanske jag inte behöver gå upp i vikt?
Kanske får stanna där jag är då?
Men har fortfarande 1,2 kilo kvar till mål, ynka 1,2 kilo.
Det ska jag klara innan söndag även om jag går upp det till Måndagen igen.
Om exakt 5 timmar så ska jag och pappa på dedär mötet, jag förväntar mig ingenting eftersom att jag ska till en läkare som mest ska skriva en remiss till en annan läkare åt mig tror jag så de lär inte bli mer än så.
Ska äta idag också, för mina föräldrar, kanske kan jag äta lite kesella och frukt? har varit så sugen på de, även om jag aldrig ätit kesella hihi :P
Men jag vill testa :)
Undra om mamma vill gå med mig på Grönan på Lördag? Känns ibland som att hon hatar mig, och känns extra jobbigt när syrran är hemma, då känner jag mig jämförd med henne.
Hon äter konstant, jag lovar igår hon åt säkert tio gånger massor av olika saker.
Jag kom hem från jobbet vid tre, då hade hon ätit chips och frukt, vid halv 4a då tog hon tortillabröd med smör och ost
Och sen ett till, sen åt hon middag, sen tortillabröd igen, sen frukt, sen tror jag det var glass
Sen chips igen, sen nötter.
Osv.
Frustrationen i mig växte och jag började gråta igen.
Hoppas hon åker till killen snart, älskar min syster men jag orkar inte med hennes konstiga matrutiner när jag är så fuckad själv.
Sv: Åh, så söt du är! Och nej, för att du blir frisk kommer du INTE bli tjock. Tänk hur många smala det finns som är friska.. Jag vet att det är viktigt för dig att vara smal och förstår att det är skrämmande, det tycker jag med.
Berätta snart hur det gick hos läkaren! :) Kram!
sv: taack<3
det låter som du är en så fin person. Jag önskar dig verkligen lycka till. Och jag håller med Mimmi - frisk o fet är verkligen inte samma sak.
Ja som pappa förstår jag mekanismen som fick din pappa att skrika. Helfel, självklart, det inser nog säkert han med. Som förälder när man känner sig hjälplös för att man inte känner att man når fram till sin dotter som äter självdestruktivt (rättare sagt inte äter). Att förstå det är en sak men det hindrar inte att jag skulle påpeka fö honom, när han inte skriker :) att det inte är kul för dig, så att säga.
Jag håller tummarna för dig. Att du tar emot den hjälp som verkar vara på G. Och att det är bra hjälp.
När du känner så från din mamma - är det möjligt att någon gång när det sker ocgh ni helst är ensamma, att just i stunden säga hur du känner. Otroligt få föräldrar gör annat än att älska sina barn över allt annat. Sen är vi olika bra på att visa det...
Haha - på din blogg och delvis en till faller jag in i att låta leksakspsykolog och plastjesus och jag vet inte vad. Jag lär väl fortsätta till jag blir ombedd att dra åt ....
Jag är sannerligen inte rätt person att säga något - inte förrän jag fått ordning på mig själv i alla fall